På Konsert Med Marilyn Manson

Konsert/Konsertlokal: Marilyn Manson – Globens Annex Stockholm
Betyg: ♣♣♣♣

Marilyn Manson var för kvällen ovanligt spelsugna. Uppbackade av både nya och gamla låtar som håller god klass är det svårt att gå vilse Foto: Ulf Holmén

Marilyn Manson har haft några kämpiga år bakom sig. Först sparkade skivbolaget gruppen som plötsligt stod utan kontrakt. Lösningen blev ett eget bolag som nu ger ut nya skivor. Sen anklagades mångårige medlemmen och vapendragaren Twiggy Ramirez för våldtäkt i kölvattnet på Metoo-kampanjen. Resultatet blev en uppsägning av samarbetet. Ny samarbetspartner sen en tid heter numer Tyler Bates. Därmed har gruppens musik tagit en ny vändning då hans huvudsakliga uppgift är att agera gitarrist och låtskrivare.

Det är alltså ett nytt kapitel för gruppen som dessutom har plågats av ett smärre avbräck i pågående turnén då scenens utsmyckning välte över den intet ont anande sångaren under en av konserterna. Efter en vild klätterfärd var det kört. Resultatet blev ett brutet ben på två ställen och inställda konserter. Ljuset i tunneln heter nytt album som släpptes 6 oktober och att detta är deras bästa på mycket länge. Blaskans recension av albumet kommer snart. Det fanns alltså anledning att hålla förväntningarna högt trots allt.

Inledande discjockeyn Amazonica var jag tveksam till. För mig skapas rock av sång, en jävligt elak gitarr, bas, trummor och möjligen klaviatur, inte av en skivspelare. Men jag fick ändra på den fördomen. Hon bakom namnet levererade visserligen redan inspelad musik men i ny mix. Det befriande var att hon höll sig till rocken, med storheter som Black Sabbath vrålande ur högtalarna visar man både klass och smak. Det blev alltså trots min inledande skepsis riktigt bra.

Scenen kläddes efter Amazonicas sorti in i en ridå. Och så plötsligt dånade Marilyn Mansons karaktäristiska stämma ut med orden ”Hello Stockholm, Sweden” och bort åkte samma ridå. Det första jag tänker på är hur visuell gruppen fortfarande är. Scenen pryds av de korslagda pistolerna som blev benbrytaren tidigare under turnén och badar i ljus i olika kulörer. Figurerna rör sig i ett ljushav som skuggfigurer men i centrum står Marilyn Manson och i viss mån Tyler Bates. De båda är ju numer gruppens fasta kärna.

Marilyn Manson på annexet till Globen Stockholm var en massiv och imponerande tillställning. Scenografi, låtval och lite jävlar anamma gjorde det där extra som behövdes. Foto: Ulf Holmén

Låtvalet är ett urval av både nytt och gammalt. Här finns naturligtvis låtar från nya albumet som ”Say10”, ”We Know Where You Fucking Live” och ”Revelation #12”. Men konserten rymmer också äldre material från klassiska plattor som ”Antichrist Superstar”, ”Mechanical Animals”, ”Golden Age Of Grotesque” och ”Holy Wood”. Låtar som ”mObscene” ”This Is The New Shit”, ”Disposable Teens”, ”The Beautiful People” och ”The Dope Show” visar varför den här gruppen är att räkna med som en av rockens stora.

Bandet låter j-igt kompetent och har det rätta öset. Det blöder, det klöser och det tjuter, det är helt enkelt fullödig rock. I den här grenen är det få som slår gruppen. Man märker på långt håll att alla, särskilt Marilyn Manson himself, är jäkligt spelsugna. Samspelet är totalt och låtvalen ypperliga. De radar upp nya och gamla hits med lagom stora gester och levererar med en stenhård attityd.

Marilyn Manson hoppar omkring på ett ben, ibland med hjälp av två ”läkare” som står beredda i kulisserna. De två för tankarna till dårhus, återigen ett snillrikt drag av Marilyn Manson eftersom den estetiken passar dom som handen i handsken. Hela showen kretsar numer kring den gipsade sångaren som ömsom åker omkring på bår eller i en permobil som ser ut som en påvetron, ömsom hoppar omkring på en fot. Det är rock och dårskap i en härlig blandning som anstår en grupp som denna.

Låtvalen, showen, scenografin, den totalt hängivna inställningen och dessutom spelglädje gör den här konserten till något att minnas lång tid framöver.Det här är helt enkelt den bästa spelningen jag har sett med gruppen, jag har sett sammantaget fyra. Samhällskritiken är som vanligt svidande och i de nya låtarna har dom hittat den där gamla tonen med många olika bottnar i framför allt texterna. Ironi, ordlekar och flera fingrar upp i onämnbara håligheter på företeelser i det amerikanska samhället tar det hela väldigt långt.

Så till den sämre sidan och den går att sammanfatta i en enda sång. Jag kan förstå att den är en partypleaser för alla kidsen som inte var med under storhetstiden i mitten av 90-talet, men låten ”Sweet Dreams (Are Made Of This)” känns minst sagt passé i mina öron. Jag hatar den med Eurythmics och jag tycker den är både dålig och så sönderspelad att den borde förbjudas att framföras en gång till med Manson. Jag biter ihop och står ut medan de flesta andra jublar, här gäller det att hålla god min helt enkelt.

Jag får snabbt min revansch, resten av konserten håller betydligt högre klass än halvdana covers kan förmå. Sammantaget så blir resultatet att jag går hem som en väldigt lycklig människa. Tack för konserten och välkommen tillbaka Marilyn Manson. Det här är en grupp på uppgång igen och det känns jävligt gött.