Whitesnake : The Purple Album

images
David Coverdale och hans Whitesnake har släppt ett album med Deep Purple låtar från Mark 3 och Mark 4 tiden. Jag vet inte om Coverdale inte var nöjd med hur originalmixningen lät och därför gjort om dem som han vill att låtarna ska låta. Nu är det ju låtar som han redan har spelat in en gång. Äldre material som t.ex. Smoke on the Water, Space Truckin, Highway Star och Speed King är ju inte med på denna skiva. Lyckligtvis ger sig inte David Coverdale på att arrangera och spela in dessa klassiker.
Första låten ”Burn” öppnar som man är van, men längre in i låten hör man att Coverdale håller igen på rösten för att spara stämbanden, samt att Reb Beach och Joel Hoekstra lagt in vissa överraskande detaljer mitt i gitarrsolot. Jag vet inte om de försöker göra någon humoristisk twist i solot men låten Burn ger inte det utrymmet. Det faller platt.
”You Fool No One (interpolating Itchy Fingers)” öppnar snyggt med bluesmunspel men sen försvinner magin.
I ”Soldier of Fortune” sparar Coverdale återigen på rösten i en låt där röstläget betyder nästan allt, det blir lite ledsamt att höra.
”Lay Down Stay Down” öppnar snyggt men det som följer känns själlöst.
Skivan innehåller 13 låtar och jag konstaterar att originalversionerna håller än idag, de behöver inte moderniseras.
Skivan får € €
/Sonny

Dr Da Capo Om Jon Lords Död

Deep Purples forne organist Jon Lord är död, han blev 71 år gammal och dog efter en tids sjukdom.Hans talang på piano upptäcktes tidigt. Redan vid tre års ålder spelade han piano som en skolad och vid fem års ålder började han studera klassisk musik.och piano vid musikskola. Influenserna i hans repertoar omfattade allt från medeltida musik, Bach till Edward Elgar.Samtidigt som han utbildade sig lyssnade han på andra samtida organister inom helt andra genrer än den klassiska. Blues-organister som Jimmy Smith och Jimmy McGriff var några han tog influenser ifrån och därmed var också intresset för blues, rock och pop väckt. Parallellt med sitt nyvaknade intresse inträffade en smärre revolution på det tekniska området för orglar. Det som tidigare hade varit luftdrivna instrument började allt mer elektrifieras, nya orgeltyper som Farfisa och Hammond såg dagens ljus. Intresset riktades för Jon Lords del framför allt mot Hammond både för dess råa och brutala sound och för att den samtidigt kunde förmedla det klassiska orgelsoundet. Hammonds B3 och C3 modeller tillsammans med Leslie-högtalare gav det sound han så länge hade sökt. Snart försörjde han sig på tillfälliga inhopp, men 1960 blev han medlem i sitt första band. I jazzbandet The Bill Ashton Combo fick han ge utlopp för både det tekniska och jammandet men fortfarande försörjde han sig på tillfälliga inhopp för att dryga ut inkomsterna. Ett av de mest kända var att spela orgel på Kinks världshit You Really Got Me som kom 1964.

Snart var Jon Lord så etablerad och välkänd i musikerkretsar att han var en kraft att räkna med. 1968 Träffade han den talangfulle gitarristen Richie Blackmore som vid tidpunkten jobbade som studiomusiker och snart var bandplanerna igång. Tillsammans med den durkdrivne trummisen Ian Paice var grunden lagd för det som i efterhand kom att kallas MK I av gruppen Deep Purple. Bassisten Nick Simper och sångaren Rod Evans utgjorde resten av gruppen. Meningen var att skapa en supergrupp både vad gällde musikaliskt utförande och försäljning men det senare gick mindre bra till en början även om gruppen inte var okänd på något sätt. Så småningom genomgick gruppen medlemsbyten och snart var MK II ett faktum. Nya var sångaren Ian Gillan och bassisten Roger Glover och det var nu den klassiska sättningen av bandet skapades. 1969 Skrev Jon Lord ett orkestralt verk för rockorkester och klassisk symfoniorkester. Verket framfördes live i Albert Hall under ledning av Malcolm Arnold och gavs också ut som MK II:s första gemensamma skiva. ”Concerto for Group and Orchestra”, skivan blev också gruppens första stora kommersiella framgång. 1970 Kom gruppens första studioalbum ”In Rock” och visade deras nya musikaliska inrikting, bluesbaserad rock i den hårdare skolan kombinerat med Jon Lords klassiskt inspirerade orgelspel där Rachmaninov, Rimsky-Korsakoff och inte minst Bach var förebilderna. Skivan anses än i denna dag vara en musikalisk milstolpe just därför att kombinationen rock och klassisk musik blev så profilskapande. Bandets framgångar både på det musikaliska området och det kommersiella radades nu upp, men som så många gånger i rockens historia blev också framgångarna gruppens värsta fiende. Ständigt turnerande som slet på medlemmarna och allt sämre relationer mellan dem slet gruppen allt mer isär och snart blev det uppenbart att allt inte stod rätt till. Albumet How Do We Think We Are” blev bandets sista och redan innan den kom ut hade de splittrats då Ian Gillan blev först med att lämna bandet.

Jon Lord fortsatte i de olika konstellationer av Deep Purple som följde och hann också med att vara medlem i gruppen Whitesnake mellan 1978-1984. Han hann också med att återskapa MK II i en återförening i mitten av 80-talet, men också denna gång slutade det hela i uppbrott som ledde till att Richie Blackmore tågade ut för gott. Det var dock som organist med rätt att utforska kombinationen rock och klassisk musik han var mest känd. Hans storhetsperiod var just slutet på 60-talet till mitten av 70-talet med MK II då hans orgelspel var både nyskapande och stilbildande. 2002 Drog sig Jon Lord tillbaka från rocklivet för att istället återuppta sin karriär som kompositör av modern klassisk musik vilken han spelade in på ett antal soloalbum som han gav ut fram till sin död. Han kommer att gå till musikhistorien framför allt därför att hans kombination av klassisk musik och rock där hans spelstil på Hammondorgeln blev stilbildande. Framför allt den progressiva metallen där namn som Dream Theatre och Mastodon, utvecklades ur just den kulturen som Jon Lord var med och skapade men inte var ensam om att utveckla. Namn som Focus, Budgie, Rush och Uriah Heep måste också dom omnämnas i processen hur den progressiva rocken kom till. Jon Lord var dock en av de mer namnkunniga av dessa musiker och också en av dem som kom att betyda så mycket för denna musikstils tillkomst. Han var också långt före sin tid och låg hela tiden i det främsta ledet i att utveckla keyboard och orgelspelet inom rocken.

Han dog den 12 Juli 2012 av lungembolism som en direkt följd av den cancer han hade kämpat mot under ett par år. Blaskans redaktion lyfter på hatten för en stor konstnär och en stor förebild som nu gått ur tiden. Han må vara död, men som vanligt lever hans musik vidare. Det bästa sättet att njuta Jon Lord är att inhandla någon av de plattor han spelade in tillsammans med Deep Purple MK II framför allt under 70-talet. God lyssning önskar vi på Blaskans redaktion.

Dr Rock om Jon Lord

 

Jon Douglas Lord, organist i Deep Purple har avlidit. Jon Lord drabbades av så kallad lungemboli, vilket är en blodpropp i lungan. Han hade under en längre tid kämpat mot cancer.

 

En av Blaskans stora hjältar har avlidit.

Jon Lord var med och grundade Deep Purple 1968, tillsammans med Ritchie Blackmore, Ian Paice, Nick Simper och Rod Evans. Det var väl tiden med uppsättningen i Mk II som de fick sitt stora genombrott med Ian Gillan, Ian Paice, Ritchie Blackmore, Roger Glover och Jon Lord. Skivor som Fireball, Machine Head, och In Rock spelades in med låtar som Smoke on the water, Speed King, Highway Star, Lazy, Child in time, Space Truckin’ m.fl. där Jon Lord satte sin karakteristiska prägel på låtarna med sin Hammond orgel.

Jon Lord var med i Deep Purple av och till fram till år 2002, då fick det vara nog med Deep Purple och därefter ägnade sig åt att komponera klassisk musik.

Jon Lord var med i Whitesnake åren 1978-1984 och han släppte flera soloskivor samt skivor med trion Paice, Ashton & Lord. Hans sista skiva blev To notice such things från 2010.

 

Jon Douglas Lord, född 9 juni 1941, död 16 juli 2012