Nya skivor


Willie Nelson – God’s Problem Child $$$$
Så har den gode Willie Nelson som är en bra bit över åttio och som har samma själ i sin musik trots att det låter stilsäkert och kanske som en vanlig dag på arbetet. Men Wille Nelson har i sextio år erbjudit oss sitt hjärtas kärlek till det han hyser som mest till den genuina countrymusiken. Trots sitt outlawfrändskap han alltid haft i sin vänskap med Johnny Cash, Kris Kristofferson och Waylon Jennings som en säker. Deras gemensamma projekt The Highwaymen var unik sig själv och resulterade i två suveräna album som jag fortfarande älskar. Willie Nelson har spelat med de flesta inom rock och country och fortsätter att ge ut skvor som håller hög klass för det mesta. Det nya albumet är verkligen ett lyckat koncept med en samling förträffliga sånger.

Jag måste tillstå att åldern förhindrar inte Willie Nelson att på något sätt att skapa flertalet utsökta sånger som han gör för det mesta i sin karriär på sina många långa album..
På ett par spår gästsjunger en rad förträffliga artister och som producent den mångkunniga Buddy Cannon som får till det riktigt bra med sina tentaklar. Jamey Johnson och Tony Joe White har skrivit det fina ledmotivet i skivan liksom Alison Krauss sjunger med på ett fint spår. Plattan väger tungt och det blir nästan som gå i bitar när musikens skönhet avslutat sin dans bort ivägen. Willie Nelson bet hur slipstenen skall dras ihop och plattan landar på ett fint sätt rakt ned i landskapet. En tydlig platta med många bra låtar som för det mesta kommer från mästaren själv så att säga.

Rodney Crowell : Close Ties $$$$
Det gick trögt under Rodney Crowells fösta tid i Nashville innan det lossnade för hans egen karriär. Han flyttade tidigt i ungdomen till Nashville i början av sjuttiotalet. Det var först när han till slut fick ett par av sina sånger inspelade av självaste Emmylou Harris som han senare gick med i hennes kompband The Hot Band under större delen av sjuttiotalet. Det var en bra tid medn så som många andra begåvade artister ville de knappast tillhöra någon annans band en längre tid. Han släppte sitt första soloalbum i slutet av sjuttiotalet. Den riktiga genombrottet kom så sent som 2001 med ”The Houston Kid” som är ett av mina allra största favoritalbum för alltid. Under åttiotalet var Rodney Crowell gift med Johnny Cash dotter Rosanne Cash och spelade in låtar tillsammans och fick några hits.
Idag gör den snart sextiosjuåriga Rodney Crowell en stabil och fin countryrockplatta med klara tendenser av utsökt americana. Han är idag bland de sista rebellerna som kom fram i sjuttiotalets Nashville där man odlade Buck Owen och Merle Haggards countrystuk. De flesta såsom Gram Parson, Townes Van Zandt eller Blaze Foley är borta sedan länge men Rodney Crowell finns kvar där på plats på scenen.
Den nya skivan innehåller en del av hans allra mest känsloanstrukna godisbitar jag hört på länge. Det är urstarka countryrocklåtar som ej avviker utan tar sig ton och låter musiken flöda snyggare än vad jag trodde var möjligt. Emotionella men stadiga som en stor ek med bred omfång. Spröd men på samma gång hård som flinta.
Sången är stark som en oxe som drar tunga lass. Jag har inte hört en bättre skiva från denna artist som för det mesta släpper enbart br amaterial och så även sker det dvid detta tillfälle att musiken blir upphöjd i känsloregistret.

Blaze Foley : The Lost Muscle Shoals Recordings $$$$$
Har man en gång i tiden skrivit en så pass stor sång som Merle Haggard gjorde till en hit såsom ”If I Could Only Fly” då behöver man knappast bevisa något. Men så var Blaze Foley ändå en unik begåvning som precis som sin bästa suparbroder Townes Van Zandt hade en förmåga att trolla bort sin karriär i sprit och droger. Townes Van Zandt påstår i en anekdot att efter Blaze Foleys död 1989 ville han med sitt band gräva upp Foleys döda kropp för att på så sätt komma åt en biljett till en pasntbank där Blaze Foley hade pantsatt sin gitarr. Om det stämmer. En berättelse som påminner om hur Gram Parsons vän gjorde en hednisk begravningsritaul i Mojaveöknen genom att bränna upp hans kropp 1973.
Nu finns det en samling lysande samling med Blaze Foley som spelade in en rad med countrysoulsånger likt vad både Elvis och Eddie Hinton gjort tidigare. Dessa magiska inspelningar från Muscle Shoals
David Johnson som var mn´ed och spelade in skivan blir nu nöjd att dessa inspelningar äntligen blir utgivna. Vi kan nu njuta av dessa tidgare försvunna mastertapes nu kommit ut och givit mig magisdka stunder av ren skimrande regnbågscountry.

”Blaze Foley was a genius and a beautiful loser.” som sångerskan Lucinda Williams, en gång i tiden uttryckte sig om Blaze Foley.


Chris Stapleton – From a Room: Volume 1 $$$$
Han gör en tung musik när han framför sin säkra moderna country som har sin bas i den rena rockmusiken. Alla nio låtar vågar både vara traditionella och går vägen längs rockstigen och stundtals mötes de på vägen. Det är låtar som fortsätter samma känslomässiga form av texter på som hans förra skiva ”Traveller”. Låtar som behandlar livets diverse olikartade äventyr. Nu har dessutom Chris Stapleton varit ute på vägarna med den alternativa countryns egen trollkarl Jason Isbell vilket torde gangna för hans riktiga genombrott, då menar jag ett ännu större sådant än vad förra albumet kunde vittna om. Det förtjänar vår skäggige snart fyrtioåriga mästare på att frambringa traditionell country och americana. Med andra ord fungerar skivan väl så att säga.


Karen Elson – Double Roses $$$$
Folkmusik, americana eller pop, ja man kan undra vad det skall betecknas som. Fastän det gör ingenting. Musiken skimmrar och vågar vara känslig utan att tappa fokus på vad musiken skall göra. Det är en samling skickliga välgjorda låtar som plocka rin tidens tecken och signifikativt träffar hårt på djupet och lyckats spräcka upp mentala asfalten vi alla kan bära med oss och inom oss.
Karen Nelson lyckats utöver förvantan att förmedla sina berättelser och utför det snyggt och får musiken att låta älsklig men ändå tar svärtan över och transformerar sakta till skönhetens eviga stjärn-nätter.

Veterancountry med starka vibbar

Country
Willie Nelson & Merle Haggard – Django and Jimmie
@@@@
Här kommer en självklar skiva där de båda ikonerna och legenderna lika självklart hyllar vännen Johnny Cash i en sång och hela titeln är en hyllning till jazzklassikern Django Reinhardt och Jimmie Rogers. ja så fortsätter de bägge countrybarderna att sjunga och rita in sina sånger i granit. Det här är den klara fortsättningen på deras samarbete på albumet ”Pancho & Lefty” från 1983 med titellåten som Townes Van Zandt skrev till dessa herrar. Nya albumet är ett tryggt album med så säkra spår att inga öveeraskningar finns inte alls med i skivans förpackningar. Utan här är det den fina klassen på artister som gäller. Bara bra musik rakt igenom och helt ärlig country som lunkar på utan skygglappar.
Musiken glittrar fastänframförallt framförs det med bravur och det vilar enbart mjuka, toviga, buttra eller småglada sånger som berättar berättelser från ett långt liv. Musiken är verklige bland det säkraste och ändock på ett sätt musealt förvaltarkänsla över det hela men charmen och den gamla amerikanska känslan infinner sig och jag tycker att allt ser och låter suveränt bra.
Med andra ord är detta country i min smak som är fulländad.

Dr Indie lyssnar på Willie Nelson och Lyle Lovett

Willie Nelson – Heroes

@@@

Lyle Lovett – Release Me

@@@

Willie Nelson är av vår tids bästa låtskrivare men har tack vare alla skivor han släppt de senaste åren varit nästan överproduktiv med reggae, pop, mainstream och coveralbum så att man nästan inte hänger med på noterna. Men så har jag ändå i webbupplagan av Blaskan som vi lagt på is, skrivit en hel del av Willie Nelsons senare skivor och annat relaterad kring honom. Det nya albumet innehåller relativt starka nya låtar som Willie och hans son Lukas Nelson tilsammans bidragit med. Gästartistlistan är stor där vännen Kris Kristofferson, James Johnson, Snoop Dogg, Merle Haggard, Billy Joe Shaver, Ray price och Sheryl Crow bidrar med varis dueet och sammarbete. Fjorton låtar av varierade kvalitet uppvisar att Willie Nelson fortsätter att skriva låtar som ändå är superbra trots den mera habila inramningen. Sonen lukas visar sig vara smått mästerlig han också på att skriva lyriska låttetexter. Skivan lunkar på med samtidigheten  nära inpå. Låtarna berättar någorlunda om vad som sker i Willie Nelson bröst och öppnar hans själ lite så där lagom huld och dpreimerad – whiskyn vid barstolen är tom men Willie Nelson fyller sitt tomrum med luftig fastän bastant countryrock. Steve Earle skulle nog varit en passande kompis till Willie Nelson. Musiken när inte märkvärdig på något sätt – utan rullar bara på i sin egen takt och tidslinje. En okej skiva igen från countrynestorn Willie Nelson.

Lyle Lovett var tidigare gift med Julia Roberts under några år för att senare separera – varför nämner jag detta i denna recension? jo för att det visar hur Lyle Lovett kan kopplas ihop med den utveckling som gudabenådad sångare och låtskrivare i samma anda som Towness van Zandt, Guy Clark, Randy Newman och Mickey Newbury till att bli en mainstreamcrooner. Plötsligt blev han en del i etablissemanget via Julia roberts på 90-talet.  Jag ser fortfarande skivan ”Road To Ensenada”  både som hans höjdpunkt men också den platta som gjorde Lyle Lovett till en särpräglad mainstreamartist. det nya albumet innehåller som vanligt en massa med intressanta låtval. Texaskollegan Eric Taylors sång ”Understand You” är precis så vacker och magisk som jag hade förväntat mig liksom att den supercoola duetten med jazzsångerskan Kat Edmonson i Ray Charles och Betty Carterklassiskern ”Baby, It’s Cold Outside” är hur bra som helst. jag lyssnar alltså på en skiva som man kan säga är bra och stabil blandning av country, soul och jazz. Vilket förstärker hans karaktär av mainstream på ett bra sätt.